Reflektioner från KF den 28 maj, 2012

Idag blev jag inringd för tjänstgöring, egentligen hade jag velat ligga hemma och kurera mig - men när demokratin ringer måste jag svara =)

Nu sitter jag och lyssnar på en debatt om allmännyttan där bland annat Joakim Larsson (M), ett av stadens borgaråd. Han blir otrevligare för varje fullmäktige som jag tjänstgör på ... han har en sån översittar attityd som är riktigt otrevlig att höra. Sten Nordin är inte heller speciellt trevlig i talarstolen, men han är otrevlig på ett intellektuellt sätt. Har de skapat någon speciellt workshop inom Moderaterna där denna attityd är resultatet?

En fråga som Alliansen väldigt fyndigt undviker att svara på är; hur liten kan Allmännyttan bli i Sthlm?

Klockan är nu halv nio och Allmännyttan diskuteras fortfarande, vi kommer verkligen inte hinna med någonting ikväll ... som vanligt ... de senaste gångerna har vi knappt hunnit med någonting och i och med detta har man  beslutat att börja interpellationerna redan vid tre på eftermiddan. Jag var väldigt irriterad över detta, jag förstår varför men i slutändan är majoriteten av oss som sitter i fullmäktige fritidspolitiker som har oftast ett jobb eller studier att förhålla oss till och det är inte alla jobb som klarar av att man går redan vid två tiden ...

Klockan är nu ca nio och nu finns det ett tilläggsyrkande som S har begärt votering på, yrkandet stödjs av oss och V. Det är som vanligt kaos med voteringssystemet, trots att det bara finns 101 stolar i rådsalen så räknades det 102 röster i första omgången. Enligt förklaringen var det vårt fel =)

I yrkandet står det:
- berörda hyresgäster erbjuds att byta lägenhet genom den bolagsgemensamma internkö under 6 månader från det att ett beslut om överlåtelse vunnit laga kraft.


Alliansen röstade ner förslaget med 50 mot 46 för.

slut på reflektion

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, Kf, Mp

Euphoria

Här har ni en anledning varför jag gillar detta parti!

Med vänlig hälsning - på väg tillbaka ...

Kongressen

Ligger på hotellrummet och vilar ut efter en tidig morgon i kombination med en sen kväll. Jag är alltså på Miljöpartiets kongress i Umeå.

Kongressen började igår morse, 300 miljöpartister tog ett försenat tåg från Stockholm. Jag tyckte det var otroligt komiskt men ingen annan som jag pratade med verkade se det komiska i det hela. Det är alltså åter igen konstaterat - jag har torr humor.

I år är jag inte ombud utan funktionär, jag står som inflytandepunkts ansvarig på påverkanstorget och utskotsssekreterare. Igår stod jag på påverkanstorget som hade hand om Vinst i skolan frågan. Frågan är hur Miljöpartiet skall ställa sig till vinstuttag inom skolväsendet. Beslutet blev att Mp inte är för att skolor skall vara uttalat för vinstsyften. Först fanns det ett annat förslag som hade varit omöjlig att förhålla sig till, denna variant känns hanterbar men samtidigt vet jag faktiskt inte vad jag tycker. Det är ett bra kompromissförslag men samtidigt så undrar jag hur detta kommer att funka i verkligheten. Jag har jätte svårt att förhålla mig till denna fråga, jobbar trots allt för en stor koncern som det går jätte bra för - de har i för sig aldrig tagit ut vinst och är uttalat vinsdrivande men samtidigt kan jag undra - är det inte till viss del syftet med företag? att tjäna pengar? Sen tycker jag inte att man ska tjäna pengar på elever, de får inte bli pengapåsar, men i och med skolpengen så är de ju det. Det är en svår fråga. Jag gillar att åka på kongressen, det är det högst beslutande organet där man har möjligheten att faktiskt vara med och besluta vad hela mp skall stå för. Det är ganska coolt egentligen när man tänker på det ... sen känner jag så otroligt mycket folk här och alla är så trevliga. Kongressfesten brukar också vara en riktigt rolig tillställning! inte själva middagen utan det som händer runtomkring. Blir tyvärr ofta för mycket men men ...

Imorn börjar den långa färden tillbaka till Sthlm efter ännu en kongress. Jag är nöjd och väldigt glad över den utvecklingen som sker i Miljöpartiet. Det har skett en förändring de senaste åren och graden av professionalism har ökat otroligt mycket, visst saknar jag vissa saker som har försvunnit i professionalismens namn men än så länge är det inget som jag inte kan leva med ...

Läs även andra bloggares åsikter om miljöpartiet, kongress, skola, vinst, friskolor

polis? nej! lärare - ja!

I morse när jag surfade in på dn.se såg jag en liten artikel som fångade min uppmärksamhet direkt! Rätten; lärare skall tåla stryk! I artikeln kan man läsa om hur en lärare fått utslå slag på sin arbetsplats och begärt skadestånd för detta och fått avslag med då motiveringen att lärare skall jämföras med poliser och då får man se att det ingår.

Min första tanke var - är detta ett skämt?

NU ska vi alltså förvänta oss vara pedagoger, socionomer, kuratorer OCH poliser?! Betyder detta att vi kan börja kräva lön ggr 4? För tydligen utför vi inte bara vår yrkeskategoris arbetsuppgifter med sina fördelar och nackdelar utan också socionomernas, kuratorernas och polisernas! Betyder detta att nästa gång jag går till min chef för att löneförhandla att jag kan berätta för honom att jag si och så många procent vill ha så mycket i lön i jämförelse med de övriga yrkena för jag ska ändå förväntas utför det jobbet!?

Någon gräns måste det väl ändå finnas?

Min kollega sa i morse att poliser får bära batong - betyder detta att vi också får det?

Sen ska vi inte ens tala om vilken syn man har på polisyrket inom rättsväsendet, det ingår att få stryk! Den yrkeskategorin skulle inte jag vilja tillhöra - eller vänta lite - tydligen gör jag ju det!

I metro däremot kan man läsa om hur hemska lärare är som har slagit elever, där står det om hur lärare nu "får" använda våld mot elever. Vilken låg klass på journalistik! Självklart får man inte NU använda våld mot elever! Har man valt att jobba med ungdomar gör man inte det för att man gillar att slå sina elever! Vad tjänar man på att vinkla en dom på detta sätt? Domen säger att en viss mått av våld ska man kunna använda, en VISS mått av våld! En viss mått av våld betyder inte övervåld! och det betyder troligtvis i de flesta fall - nödvärn.

Visst finns det svarta får inom detta yrke också - men är verkligen så innerligt trött på hur media vinklar händelser för att åter igen utpeka lärarkåren som grunden till allt ont. Som en vis man sa i höstas - skolan förväntas ordna problem som inte har sin grund i skolan.

Det var lärare jag ville bli, inte polis. Som domarna ser ut nu ska både lärare och elever räkna med att lite stryk får man ta ... ursäkta mitt ordval - men va fan! Det var kunskapens industri vi var i - när blev det våldets?

artikel på aftonbladets sida

Läs även andra bloggares åsikter om skola, våld, lärare, elever, polis

Kognitivt schema

Jag tror på kulturella skillnader, jag tror på att de är en verklighet som man på något sätt måste förhålla sig till. Det finns de som inte gillar den benämningen och anser att den är politiskt inkorrekt att använda sig av, man kanske ska benämna det vid - kognitivt schema.

Respektive persons liv leder till olika kognitivt schema, det finns ingen värdering över - vi har vissa kognitivt schema gemensamt och några egna och det är de som gör oss till de personerna vi är - det är de som gör oss unika.

Det finns vissa kognitivt schema som krockar med varandra och det är väl de som bland annat Jimmie Åkesson menar på att minoriteten skall anpassa sig efter majoriteten. Assimilation alltså ... eller som de sa på Betner direkt igår .. en assimilerad kebab ...

Jag har blivit uppfostrad av två personer som inte har majoritetens kognitivt schema, mina primära vårdnadsgivare har bland annat uppfostrat mig att tro att det är ok att reagera. Sen har vi samhället som har tillfört sin del till mina schema, och där har väl krockarna skett under åren och under en period i livet ledde det till en identitetskris som till slut fann sin plats i mitt liv och lugnade ner sig. Jag fann ett sätt att få mitt kognitivt schema att finna sin plats i majoritetens.

Vad är det då jag försöker säga i dessa koder? bra fråga!

Det finns vissa saker i majoritetens kognitivt schema som krockar rejält med mina! Som rädslan att ta tag i konflikter ... eller överhuvudtaget förhålla sig till konflikter.

För några veckor sen gjorde jag något som för mig var en stor grej, jag gick ur min comfort zone och försökte assimilera mig till majoritetens kognitivt schema - alltså göra det på majoritetens sätt - och igår fick jag smaka på att det var skitsamma! och nu har jag tröttnat ...

jag tänker ta mitt kognitivt schema och fokusera energin på saker som tillför något till mig.

Läs även andra bloggares åsikter om kognitivt schema, assimilation, konflikt

Oh my ...

För några månader sen var jag på min återkoll för min gastric operation, tyvärr konstaterade vi att jag hade gått upp i vikt men fortfarande inom den gränsen som statistiken säger att jag skulle gå upp, så där har vi det! jag lever upp till förväntningarna när det gäller någonting =( vi satt länge och pratade och hon frågade mig varför detta hade hänt och detta samtal slutade bland annat med att läkaren tittar mig rakt i ögonen och säger - du verkar behöva flippa ur lite! Till den läkaren vill jag nu säga - sagt och gjort!

Den senaste tiden har jag betett mig som ett svin och vet ni vad? jag gillar det inte! men roligt har jag haft - jag är ingen ängel, definitivt inte - men vissa gränser har jag och tyvärr gick jag över dem. Inget farligt egentligen men jag tänker nog ta det lite lugnt framöver ... detta resulterade bland annat att jag har inte så tydliga minnen efter en viss händelse, den är lite läskig ...

En sak som jag har blivit "anklagad" för av mina kära vänner är att jag har blivit cynisk. Varför är jag cynisk för att jag äntligen kan säga att jag vet vad jag vill ha? Jag har mina moments av klarhet då och då ... och den senaste klarheten är just att jag vet vad jag vill ha i ett förhållande och finns det inte där så är det inte så mycket jag kan göra åt saken - om detta betyder att jag har blivit cynisk så har jag väl det ... realistisk är det ordet jag skulle använda. Tyvärr är min värsta egenskap velig fortfarande en stark medverkande part i mitt liv men men .. ingen är väl perfekt? Varför är det så förbaskat svårt att stå upp för sig själv?

Min kompis och jag har pratat mycket på sistonde om relationer, kärlek och överhuvudtaget vad man är villig att göra för att hitta rätt. Den som påstår att det är lätt att vara singel vet fan inte vad den pratar om ... många som jag känner har kört variante - byta ut den ena mot den andra - för att underlätta övergången. Jag har aldrig riktigt förstått den, varför gör man så? och vad är det egentligen man är ute efter när man gör så? är det personen eller kärleken man är ute efter? Jag har alltid varit trogen min filosofi, man ska komma över den ena innan man hittar en annan. Detta har tyvärr lett till att tiden emellan har varit väldigt lång men då har jag i alla fall vetat att nästa inte är en rebound. Men de som gör så, är de rädda för att vara ensamma? Och gör detta det mindre rätt eller mer rätt? vad är det som är så himla läskigt med att vara själv?

mer frågor egentligen än svar ... men ... vi får se, nästa vecka ska ägnas åt betygsamtal och politik. Det är både SDN i Farsta och Kongressen i Umeå i helgen. Ska bli jätte roligt! Vet inte om jag hinner skiva därifrån men ska försöka ...

och om du läser detta vill jag bara säga, nej jag är inte knäpp, du var bara rätt person vid fel tillfälle.

Läs även andra bloggares åsikter om gastricbypass, kärlek, relationer, blackout

Respekt - ja tack!

Jag har funderat mycket de senaste veckorna, på väsentliga och oväsentliga saker. Går igenom en fas just nu där tankarna är all over the place, har alltid varit lite av en funderare och periodvis är det mer än vanligt och just nu är en sån period. Kan faktiskt tycka lite synd om de som blir utsatta, igår var det en person som blev utsatt, problemet är väl att personen i frågan kom liksom in i slutet av resonemanget och då verkade slutsatsen vara lite konstig – jag måste jobba på det där …

Jag förstår om detta låter väldigt konstigt, det är kanske meningen att det ska vara lite gåtfullt, även om jag i och med mitt politiska engagemang, jobbet, bloggen och min twitter kan tyckas ha valt att vara offentlig så är det egentligen bara halva sanningen. Jag har en privat sfär som alla andra människor.

Min kompis var snäll nog och höll mig sällskap medan jag dränkte mina tankar i alkohol, aldrig en bra kombination, vi kom in på ämnet respekt och till viss del klassikern – om man inte älskar sig själv kan man inte älska någon annan. Jag har alltid varit rätt skeptisk mot den frasen, men ju äldre jag blir desto mer börjar jag tro på den. Men hur sjutton gör man? Jag har funderat på ifall hemligheten inte ligger i respekt, att respektera sig själv, den man är, det man vill och sina egna gränser? 

Jag tror att det var det jag försökte igår, och lyckades kanske lite … även om det kom ut lite fel …

Men varför är det så svårt? Varför är det så svårt att stå upp för sig själv? En gång var det en bekant som var inne på könsrollerna som förklaring, jag köper inte riktigt det – hur skulle det kopplas till det? Jag tror mer att vissa bara är så, jag har vänner som har en stor integritet och det beundrar jag hos dem – men det jag märker är att de också har en förmåga att låta saker rinna av dem – en förmåga som jag inte har och det är kanske där skon klämmer?

Trots allt så är jag glad att jag drog i handbromsen igår, förstod inte riktigt att det visade sig vara nödbromsen – den missen skyller jag på alkoholen.

Om inte jag respekterar mig själv – vem ska då göra det?